Sandra -

Vägen tillbaka!

Vägen tillbaka och jag är på rätt spår. För fyra veckor sedan hände något jag aldrig trodde skulle kunna hända. Jag kollapsade.

Efter en häktisk vår med massa jobb, massor av "to do's" och lite annat privat så började en ångest krypa fram. Ångest är inget ovanligt för mig men oftast kan jag hantera det då det kommer i omgångar då jag har stressat för mycket. Likaså tänkte jag nu. Jag kör på som vanligt , om inte ännu mer för att ignorera så mycket som möjligt. Jag åkte iväg på semester och det var väl behövligt. Jobbade två veckor och åkte iväg igen. Min första dag på jobbet fick jag en otrolig yrsel. Jag höll verkligen på att svimma. Jag klarade mig igenom dagen, åkte hem sov och jobbade på som vanligt. Två dagar senare hände samma sak. Golvet snurrade , jag tappade känsel i mina armar och var så gott som svimfärdig. Jag ignorerade och körde på. Två jobbdagar efter det gick det inte längre. Jag vaknade en morgon, jag grät, grät och grät. Fanns inget stopp. Min kropp sa bara NEJ till allting! Följande dagar hade jag svårt att vara ensam hemma, jag kunde knappt ta mig in i duschen för att min ångest höll på att kväva mig kändes de som. Men jag kämpade emot. Under fyra veckor har jag varit på 6 olika läkartillfällen, varav 4 olika läkare. Har inget att säga om vården mer än att det är sån brist. Usch. Man kan inte riktigt förstå att det är 2015 vi lever i när man blir bemött som man har blivit av vissa.

Hursomhelst. En dag i taget och små mål har fått mig att komma tillbaka till mitt normala liv. Såsom att åka tunnelbana, gå in på Ica, alla självklara vardagssysslor var inte ens att tänka på för tre veckor sedan. Nu väntar jobb och jag ser fram emot att få tillbaka mitt liv. Jag har mitt drömjobb, har min familj, min pojkvän , jag lever exakt så som jag drömt om. Hädanefter kommer jag lyssna på min kropp och signalerna, sätta mig själv i första hand och faktiskt vara ego. Jag tänker inte lägga tid på människor som inte ger någonting tillbaka. Och framförallt minska stressen. Jag vill aldrig mer känna som jag har gjort nu och allt jag varit med om. Jag vet att jag har en väg tillbaka, men jag ska kämpa.

Var rädda om er, låt aldrig livet ta ett steg före din kropp. Det var precis de som hände, oavsett hur mycket du älskar det du gör så kan kroppen säga ifrån. För några år sedan vid två tillfällen drabbades jag av nässelutslag, just pga av stress också.