Sandra

Jag är så sjukt jävla irriterad idag. Har hört en och annat. Det är tragiskt med alla människor som ser bra ut utåt sett men har en trasig insida som sällan visas på rätt sätt! En gång för alla , kan alla bara bry sig om sitt egna liv om ni har något? Just nu verkar det ju inte som det eftersom våra liv verkar vara största intresset i era glappkäftar.

Jag undrar vem som startar vad. Vad som sägs? Vad som sprids och hur det sprids. Största frågan är nog VARFÖR? Jag kan fan inte förstå. Att få höra saker som detta , det gör mig så upprörd. För en stund så är jag mest bara chockad, tom, borta.

 

Folk stör sig. Det är konstaterat. Många pratar om att det är avundsjuka. Jag vet inte vad som ligger bakom detta i grund och botten.

Jag driver mitt egna  företag sedan tre och ett halvt år tillbaka. Jag gör det jag drömde om i skolan. Det gör jag nu redan, i 23 års ålder. Det går bra och jag skulle aldrig vilja byta mitt jobb.

Vi reser så fort vi får möjlighet. De sista tre åren har jag rest två gånger utomlands på sommaren enbart för att komma bort, koppla av. Få ett avbrott i vardagen helt enkelt. Att vara företagare kräver så mycket mer än att bara stå i en salong och klippa som många tror. Jag gör det jag mår bra av helt enkelt, vilket också verkar vara fel. Mallorca, Rhodos, Gotland, underbara ställen. Inte för festen utan för resetiden är perfekt om man reser en vecka.

Och ja, vi festar. Ett glas med vännerna på uteservering, en natt på strömpis en helg i Stockholm. Vem festar inte? Och vad är felet med festandet? Påståendena är många. Och elaka. Personer som påpekar resor, fest, hårfärg. Alltså vad är problemet? Bara sluta med det.

Min syster, min andra halva, som också är utsatt för det här har också ett bra jobb,hon är nöjd med tillvaron osv. Men det förstör så mycket när man får höra....

Vi har kämpat för det vi gör idag. Där vi är idag. För tre år sedan blev Diana sjuk i panikångest. Hon var sängliggande i månader. Min syster , hon kunde varken gå och handla inne på en affär , hon klarade inte att gå till toaletten själv eller att åka buss en halv timme till Örebro var en omöjlihet.Hon kämpade , fick medecinering och idag lever hon utan medecinen och har självklart stärkts efter den jobbiga perioden. Idag är hon inte alls den hon var för tre år sedan. SÅ snälla , säg ingenting,  vi har kommit hit alldeles själva, utan någon annan och vi sköter oss själva alldeles utmärkt.

 

Dom som känner mig , vet vem jag är. Ni andra kan bara sluta bry er, sköta er själva och skaffa ett liv. Allt skulle plötsligt vara lite bättre då.

 

Puss Sandra